Krystarbetet fortsatte, jag låg och kämpade och Jimmy stod brevid och stöttade. De närmaste timmarna är ganska suddiga, många minnesluckor tack vare all smärta och utmattning. Jag minns att det helt plötsligt är tre barnmorskor och en läkare inne hos oss och hjälper till. Men våran bebis kommer inte ut. Jag var så trött, orkade inte ta i. Men alla runt mig hejade på och jag fick fortsätta. Jag grät och skrek att jag inte orkar mer, att jag ger upp. Grät som ett barn. Det var så fruktansvärt jobbigt, och det gjorde sjukt ont.
Minnesluckorna är många, men jag vet att Jimmy höll upp mitt huvud och gjorde allt för att jag skulle orka lite till.. Läkaren tog fram sugklockan, det var ingen idé att fortsätta utan lite hjälp på traven, bebisen kom inte ut hur mycket vi än kämpade. Hon drog samtidigt som jag krystade, och hon såg huvudet komma! Men varje gång åkte det tillbaka igen, jag orkade inte det sista. Knappt någon sömn och ingen mat på 30 timmar, jag var som sagt helt borta. När jag tänker tillbaka är allt som i en dimma, jag kommer bara ihåg vissa bitar och allt är rörigt och grötigt. Jag hörde inte vad de andra i rummet sa, såg bara massa människor som rörde på läpparna och gestakulerade hit och dit. Jimmy såg helt förstörd ut, stackarn. Jimmy stod på min vänstra sida, och på min högra stod en barnmorska och höll i min andra hand, och gav min lypsyl titt som tätt. De två andra barnmorskorna stod jämte läkaren som höll i sugklockan och skrek och hejade på mig så jag skulle hålla mig vaken och fokuserad. Jag skrek rakt ut, och tog i så jag visste inte var jag skulle ta vägen.
När de testat med sugklockan 6 gånger ringde de efter narkosläkare. Jag höll på att kollapsa och bebisen kom inte längre ut än lite med huvudet. Det fick bli kejsarsnitt. Detta har jag inget minne av över huvud taget, men Jimmy har berättat hur det gick till. Han var också helt färdig. Så som han kämpat vid min sida under alla långa timmar. Min Jimmy.
Vi skulle göra ett sista försök i väntan på att narkosläkaren kom. Det sjunde försöket. Jag krystade precis som innan, jag höll på att sluta när det hände något. Helt plötsligt kände jag huvudet, det hade kommit ut lite längre och för första gången kände jag huvudet! Alla runt mig blev helt galna och skrek och hejade på som bara den. Jag vågade inte andas ut, jag fick krafter som jag inte visste fanns. Och då hände det. Jag kände hela min bebis komma ut, och så blev allt tyst. Det enda jag såg var våran lilla bebis på min mage, skrikandes. Och Jimmy som satte sig ner, darrig efter att ha spänt sig så i alla timmar jämte mig.
Jag fattade inte vad som hände därnäst, det låg en varm bebis på min mage och skrek, och alla barnmosrkor sprang runt och ryckte i saker som yra höns. Jag frågade om det blev en flicka eller pojke - inget svar. Jag försökte titta själv, men jag orkade inte lyfta huvudet. Till slut var det en som hörde mig och hon lyfte upp den lilla- en flicka! Jag tittade på Jimmy och vi skrattade och grät.
Jimmy fick klippa navelsträngen, och hon mättes och vägdes. 3990g och 52cm. "Vilken liten tjockis" sa barnmorskorna och de skrattade med oss. Sen gav de henne till Jimmy och jag förstod att något var fel. En av barnmorskorna förklarade att min ringmuskel gått sönder rejält och att jag blivit klippt för att flickan skulle kunna komma ut. Jag hade förlorat 1,3 l blod. Så jag fick åka ner på operation direkt, och Jimmy blev ensam kvar med våran lilla tös.
Jag blev bedövad så jag kunde inte röra en muskel under naveln. När jag kommit upp efter operationen fick vi fika och vi ringde våra föräldrar. Sen kom vi upp till BB, fick ett eget rum som var jättefint. Vi låg och pratade om vad hon skulle heta- vi bestämde oss för Molly. Hon såg ut som en Molly.
Allt kändes konstigt och jättebra, men vi var trötta. Jag ville bara ta en dusch, kände mig så svettig och äcklig efter alla långa timmar som gått. Men jag kunde ju inte gå så fick vänta tills nästa dag.Jag åkte hem från BB den 26 februari, och jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv.
Tack Jimmy för att du finns, jag älskar dig. Och välkommen Molly till våran lilla familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar