Det var under torsdagskvällen på vägen ut till gamla stugan som värkarna började. Inga jättekraftiga, men jag visste att det var på gång. Regelbundna med 10 minuters mellanrum. Kanske var det de skumpiga vägarna som gjorde sitt? Jag hade bestämt mig för att vi skulle hinna färdigt med urstädningen där, och det lyckades vi med i sista stund kan man säga. Jag var rätt lugn just då, för det blev inte mer intensivt under kvällen. Jimmy hade en uppsats som skulle vara klar, så han jobbade på som bara den för att få den färdig. Men vid elvatiden ringde jag in till förlossningen, bara för att få lite råd. Dom tyckte att vi skulle komma in för att kolla, och vi lämnade Molly hos mamma och Robban vid tolv-tiden.
Där inne tog dom en CTG-kurva, och kollade om jag var öppen något. Det var jag, och värkarna var regelbundna, men jag var inte inne i den aktiva fasen så vi åkte hem. Dom sa att det bara var att komma in dagen efter när vi kände för det, utan att ringa. Molly fick vara kvar hos mormor, så jag sov ut ordentligt på fredagsmorgonen. Jimmy hade praktik så jag var ensam. Under förmiddagen var värkarna fortfarande lätta, och jag passade på att äta mycket och vila framför tvn. (Om ni läst om min andra förlossning så förstår ni varför, den var väääldigt utdragen.) Patrik ringde mig, och vi pratade säkert i 1,5 timmar. Vid tolv-tiden kände jag att värkarna började göra ont, och dom kom ungefär med 5 minuters mellanrum då. När dom väl börjat göra ont trappades smärtan upp väldigt fort. Men jag tänkte stanna hemma så länge som möjligt, så jag låg i soffan och väntade på att Jimmy skulle komma hem.
Han kom vid två, och då gjorde dom ordentligt ont. Och vid det laget visste jag att det verkligen var på gång- äntligen! Jag ville ha hem Molly en stund innan vi åkte in till förlossningen igen, bara för att ha en sista stund ensamma med henne. Jag bet ihop så hon inte skulle se hur ont jag hade. Ville inte att hon skulle få några "onda" tankar om sitt kommande småsyskon. Det är en tillräckligt stor omställning som det är. Mamma och Robban kom och hämtade henne vid tre och strax efter det så åkte vi mot förlossningen. I trappan mötte vi Lottie och Eric, och dom blev väldigt glada när dom fick höra att det var på gång.
När vi kommit in till förlossningen och gjort våra tester fick vi veta att jag var öppen 5 cm, och värkarna var kraftiga. Jag var inne i den aktiva fasen. Vi fick också höra att vi var ensamma på hela avdelningen, förutom Jenny och Morgan. Så när vi fått en förlossningssal, lagt in våra grejer och bytt om så gick vi bort till deras rum och drack kaffe med dom. Lite komiskt att vi var inne samtidigt och kunde sitta och fika bara en stund innan det var dags. Precis som vi skämtat om innan! Mina värkar gjorde väldigt ont, men det var så trevligt hos dom att jag försökte hålla ut. Men vid fem- halv sex tiden var mina värkar alldeles outhärdliga och vi halvsprang bort till vårt rum så jag kunde få smärtlindring.Jag fick lustgas, och vår barnmorska såg att jag var öppen 7 cm. Det brukar öppnas 1 cm i timmen, så vi skulle ha en stund kvar. Men hon hörde att bebisens hjärtljud var för dåliga, slog bara 80 slag. Så hon tryckte på en knapp, och några sekunder senare kom en läkare inspringandes. Hon gjorde en snabb bedömning, och nån minut senare hade de tagit hål på hinnorna och vattnet gick. Då var klockan 18.20.
Nu blev mina värkar mer och mer kraftfulla och smärtsamma i en väldig fart, och jag hade inte
mycket andhämtning mellan. Lustgasen hjälpte inte så bra, jag kände att det inte skulle funka så mycket längre. Värkarna gjorde så ont att jag tappade andan, fast jag egentligen vet att man måste andas igenom dom. Jag ringde på barnmorskan och bad om mer smärtlindring. Nu var klockan 18.50.Jag kände mig kissnödig, och gick in på toaletten. Innan jag hann sätta mig kändes det som att jag skulle bajsa ner mig, och jag skrek att jag inte hinner sätta mig "jag kommer bajsa ner mig". Hela kroppen krystade av sig självt innan jag hann fatta att det var dags för barnet att komma ut. Barnmorskan ropade att jag skulle skynda mig till britsen, och när jag precis lagt mig ner och särat på benen såg hon huvudet. Nu var klockan strax innan 19.00.
Jag var så utvilad och medveten under den här förlossningen, att jag kände alla värkar så sjukt bra. Det gjorde så sjukt ont. När krystvärkarna kom försökte jag hålla igen, för jag var rädd att jag skulle tuppa av pga smärtan. Men med hejarop från både Jimmy och barnmorskan, klarade jag av att krysta ordentligt.
Jag hörde mig själv skrika på ett sätt som skrämde mig. Jag kommer ihåg att jag skrek att jag hade så ont, och att jag ville ha smärtlindring. Men det var så klart för sent för det i det läget. Efter ca 10 minuters krystarbete kände jag en varm, slemmig kropp ploppa ut, och ett gulligt litet skrik spred sig i salen. Vi hade fått en liten pojke!! Klockan var 19.07.När han kommit ut släppte all smärta direkt, och när han låg på mitt bröst kände jag mig som världens lyckligaste. Vår lilla Melvin! 3505 g och 51 cm. Jag hade sovit så bra natten innan, och förlossningen gick så fort fram, att jag kände mig väldigt pigg. Ville åka hem på direkten! Men när barnmorskan hade sytt ihop mig och vi fått in vårt "mamma-pappa fika" var klockan nästan 21, så vi sov en natt där. När Jimmy ringde till Molly hörde jag hur hon jublade i telefonen. Hon ropade högt "har jag fått en lillebror? Har han kommit ut nu? Jaaaaa!!" Lilla sötnosen. Jenny och Morgan kom in och hälsade på lilla gossen när han ammades för första gången, dom hade gått förbi strax innan och hört mig skrika.. Så dom visste att det var över.
När vi kommit till vårt rum så var vi inte ett dugg sugna på att sova, trots att Melvin sov som en stock. Jag tog en lång varm dusch, och vi passade på att skicka sms till våra vänner, och kolla på en film på tv. Halv ett somnade vi, och vid 6 vaknade jag hur pigg som helst. Satt och tittade på detta lilla underverk som låg och sussade bredvid mig. Och då menar jag inte Jimmy :)
Efter frukosten som vi åt ihop med Jenny och Morgan, åkte Jimmy för att hämta Molly. Hon
sprang in på rummet, satte sig försiktigt i sängen och bara skrattade och tittade på sin lillebror. Det var ett häftigt ögonblick. Hon fick hålla i honom, och hon sa att han var så söt och att hon älskade honom. Hon kände på min mage, tittade på Melvin och sa "Våran bebis har kommit ut nu, jag fattar verkligen det!"När vi var på väg att åka hem fick vi syn på Morgan genom fönstret, pratandes i telefon. Dom hade fått en liten Robin! Vi gick in och hälsade på lilla sötisen innan vi åkte hemåt. Tur var väl att inte kusinerna fick samma födelsedag.
