Rummet på förlossningen var jättefint. Och stort. Jag satte mig i jacuzzin nästan direkt, och det var riktigt skönt.
Värkarna kom med jämna mellanrum, ca var femete minut. Jag började med lustgasen direkt, riktigt go i bollen blev man. Kändes som ett lyckorus i hela kroppen, och fnissig blev man. Men efter ett tag när värkarna blev kraftigare fnissade jag inte så mycket mer. Det blev olidligt. Barnmorskan sa att jag skulle öppna mig ungefär en cm i timmen, men efter ett par timmar hade jag bara öppnat mig en. Det stannade upp, så jag fick ett dropp som skulle skynda på förlossningsarbetet lite. Men det hjälpte inte. Jag tror det var vid tvåtiden på natten som barnmorskan stack hål på hinnan så vattnet gick, men det gjorde bara så värkarna blev helt olidliga, jag stod inte ut. Den ena värken hann aldrig avta innan nästa satte igång. Så höll det på en bra stund. Sjuk smärta, obeskrivlig.
Jimmy ringde på barnmorskan, för jag hade så fruktansvärt ont. Jag fick ryggbedövning. Helt plötsligt kände jag absolut ingenting. Det var det skönaste jag nånsin vart med om. Jag somnade en halvimme ungefär, sen fick jag order om att stå upp så bebisen skulle sjunka ner mer. När barnmorskan kände efter så låg den fel, och det skulle innebära att jag fick föda med kjejsarsnitt. Men lite till skulle jag vänta, och se om den la sig tillrätta. Jag började få ont av krystvärkar, det tryckte på som bara den neråt. Jag var så himla trött, hade varken knappt sovit eller ätit på ett dygn. Jag ville bara att allt skulle vara över, bad om kjejsarsnitt. Men jag fick vänta.
Efter ytterligare nån timme ringde barnmorskan efter kirurg, som fick känna efter om det skulle bli kjejsarsnitt. Då hade min lilla bebis lagt sig rätt, och det skulle bli en normal förlossning. Frågan var bara när. De satte på droppet på högsta fart, och nu var barnmorskan inne hos oss hela tiden. Kollade så allt var bra, och hjälpte mig under krystvärkarna.
Ryggbedövningen satt fortfarande i, jag kände inte värkarna över huvud taget, jag såg bara på ctg-remsan att de var uppe på högsta nivån hela tiden. Däremot så kände jag krystvärkarna. Det var om möjligt fruktansvärt mycket värre än värkarna. Det tryckte på där nere så det kändes som allting skulle gå sönder. Som tusen knivar som snurrade runt och tryckte samtídigt. Jag satt lutanses över en sackosäck, och andades lustgas. Både jimmy och barnmorskan hade fullt upp med att hålla hand, massera rygg och stötta mig. Jag andades lustgasen precis hela tiden, men det hjälpte ingenting. Men det kändes lite som en tröst. Jag vet inte hur länge det höll på såhär, för jag fick en del black outer pga smärtan. Nån timme eller två, vem vet. Jag var öppen tio cm, nu var det snart dags.
Barnmorskan tyckte vi skulle testa att påbörja krystarbetet. Jag fick ligga ner, jimmy höll upp mitt huvud och höll min hand. Jag krystade när krystvärken kom, men den höll inte på så länge, vilket gjorde det svårt för mig att hjälpa till. Ryggbedövningen gjorde ju så jag inte kände värkarna, utan endast krystvärkarna, och det var pga det som jag inte kunde jobba tillräckligt länge. Nu var klockan ungefär nio på morgonen den 24 februari, och detta skulle bli den längsta morgonen i mitt liv.
...fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar