Det börjar närma sig

Idag när vi vandrade runt på torget och letade fina tyger slog det mig plötsligt. Det är bara en månad kvar till vår bebis kommer! Ojoj vad tiden gått fort, nu när man är framme vid vecka 35. Magen har varit stor länge, man vänjer sig vid att ha den där. Funderar inte så mycket över att den snart ska bort, och ut ska ett litet liv.

Som gravid lever man lite i en dimma, i alla fall gör jag det. Man är ständigt så omedvetet medveten om det lilla livet som man bär. Håller alltid en hand på magen för att inte missa en enda spark, känner efter dom små fötterna som dras fram och tillbaka. Man tappar andan lite då och då när den putar ut rumpan, och när den träffar ett revben med dom små fossingarna.

Nu när jag faktiskt förstår att denna resa snart ska ta slut, och en ny underbart fantastisk resa ta sin början, känner jag mig så lycklig! Och en aning rädd. Hur förbereder man sig för den smärta man vet väntar? Hur gör man med två barn? Kommer jag ha tillräckligt med tid för Molly? Tänk om min brist på tid kommer göra henne ledsen?

Jag antar att dessa tankar är normala, och att alla flerbarnsföräldrar har tänkt likadant. Vore tacksam för tips och lite sporring!